Hästens flyktbeteende - ett problem?

 

Hästen är ett bytesdjur och flyktdjur och har överlevt i världen under många miljoner år genom sitt vaksamma sätt och snabba reaktioner på potentiellt farliga intryck och situationer. Redan vid födelsen har hästen en medfödd rädsla och vaksamhet för omvärlden och tyr sig till sin mor för säkerhet.

Hästens flyktbeteende och medfödda rädsla märks tydligt för ryttaren i samvaron med hästen, även om vi människor inte alltid ser detta som ett naturligt beteende. Alltför ofta hör man hur ryttare skäller och klagar på sin häst att den fånar sig, att den inte alls är rädd egentligen och att det handlar om att sätta hästen på plats så den slutar upp med sina dumheter.   

Varför blir hästens naturliga beteende till en konflikt mellan häst och ryttare och hur kan man hantera situationen på ett bättre sätt?   

 

I en studie av Górecka et al. (2007) såg man att hästar snabbare närmade sig skrämmande stimuli (ett utfällt paraply) då en person ledde hästen, lugnade den och behandlade den trevligt. Man kunde också se att då hästen blev skrämd av paraplyet reagerade den med att fly en kort sträcka och att hästarna även stod stilla och tittade vaksamt på detta föremål under en längre tid. I denna studie var alla hästar utom en inte intresserade av att självmant gå fram och undersöka paraplyet.

Hur hästarna reagerade i denna studie tycker jag väl överensstämmer med hur hästar vanligen reagerar då de möter ett skrämmande stimuli. Just denna naturliga reaktion besvärar ryttare då hästens flykt sätter ryttaren ur balans och att de sedan står still och tittar en lång stund utan att själva vilja gå fram till föremålet gör många ryttare otåliga och frustrerade. Ofta börjar ryttaren genast driva på hästen framåt med stark skänkel och spö. Faran är att hästen förknippar obehaget från skänkeln och spöet med det som skrämmer den och nästa gång hästen ska passera detta föremål är den ännu mer rädd. Detta är en form av associationsinlärning som kallas klassisk betingning (McGreevy, 2007). 

 

Man brukar säga att unga eller oerfarna hästar ska ridas tillsammans med äldre erfarna hästar för att de lugnt ska vänja sig vid föremål och intryck. Enligt en studie av Christensen et al (2008a) reduceras hästars rädslereaktion för ett stimuli då den har sällskap av en lugn häst som redan habituerats till detta stimuli. Den testade hästen visade både mindre rädslerelaterat beteende och hade lägre hjärtfrekvens.

Att hästen reagerar positivt och bli modigare i en annan hästs eller människas sällskap är inte konstigt då hästen är ett flockdjur som är beroende av andra hästar för sin överlevnad.

 

I en annan studie av Christensen et al. (2006) testade man vilken träningsmetod som är bäst att använda för att hästen ska vänja sig vid skrämmande stimuli. De tre testmetoderna man använde var habituering, gradvis tillvänjning (okänsliggöra) och omvänd betingning (counter-conditioning). Man kom fram till att gradvis tillvänjning var mest effektivt. Det skrämmande stimuli visades då lite i taget istället för allt på en gång. Hästarna visade en mindre rädslereaktion, vande sig snabbare vid stimuli (en stor vit nylonpåse) och hade lägre hjärtfrekvens.

 

Då hästen visar rädsla för någonting bör man alltså inte exponera den fullt ut för stimuli på en gång, utan hellre börja på längre avstånd eller visa stimuli i mindre grad. Något man bör tänka på i alla situationer med hästar. Kanske är det bättre att låta hästen gå en bra bit ifrån det som den är rädd för istället för att tvinga fram den till det och kanske är det bättre att sitta av och mjukt lugna hästen, ge den stöd och leda den förbi det skrämmande föremålet. Om hästen en gång blivit rädd för någonting ligger det kvar i minnet och hästen har svårare att komma över sin rädsla.

 

Man ska också ha i minnet att hästen är mycket duktig på att upptäcka små förändringar hos individer och föremål. En häst märker direkt om ett rovdjur är på jakt eller inte. Att upptäcka små förändringar är därför livsviktigt för hästen. Det bli man varse som ryttare när hästen flyr i panik för soptunnan som ramlat, trots att den gått förbi samma soptunna då den stod upp, flera gånger. Trots det generaliserar hästar också bland stimuli. Att alltid reagera med rädsla är energikrävande menar Christensen et al (2008b). Vidare skriver Christensen (2008b) att hästar främst generaliserar mellan föremål av lika färg.

 

Det vi begär av våra hästar är egentligen väldigt onaturligt och det är konstigt att hästarna faktiskt kan anpassa sig så bra och går med på våra önskningar. Vi placerar vanligen detta ursprungligen stäpplevande flyktdjur i ett trångt stall utan flyktmöjligheter och ofta utan särskilt mycket kontakt med andra hästar, trots att hästen är ett flockdjur som söker stöd och skydd bland sina likar. Sedan begär vi att hästen ska gå fram till, förbi och hoppa över saker den aldrig tidigare sett och som i hästens värld kan vara livsfarliga.

 

Enligt en studie av Heird et al (1981) visade det sig att ju mer en unghäst blev hanterad desto lugnare blev den i olika situationer och mindre reaktiv på nya stimuli. Heird et al (1981) kom också fram till att hantering av unghästarna ökade inlärningsförmågan.

Att hästen redan i ung ålder vänjs vid olika intryck och föremål är viktigt för hästens välfärd, då den både kommer att känna sig tryggare och kommer att få mindre problem med framtida ryttare som begär både det ena och det andra av den. Att hästen är trygg i sin omgivning är förstås viktigt även ur en säkerhetssynpunkt (Christensen et al 2008b). Dels kan ryttare ramla av och göra sig illa om hästen reagerar kraftigt för någonting, men även hästen kan råka illa ut om den kommer lös och skenar hem till stallet, springer in i något eller fastnar någonstans.

 

Min uppfattning är att man ska jobba med att utveckla en god relation till sin häst för att minimera flyktbeteendet. Ryttaren måste alltid vara lugn och behärskad och ta kontrollen över hästen genom att se till att hästen alltid flyttar undan sina hovar för henne. I hästens värld är den som flyttar den andres fötter den som bestämmer. Då hästen känner att ryttaren tagit ledarskapet kan den slappna av och låta ryttaren bestämma vad som är farligt och inte. Den litar på att ryttaren har koll på omgivningen.

Man kan dessutom utsätta hästen för ”läskiga” saker i små doser för att successivt höja hästens rädsletröskel.

Ridning ska vara roligt även för hästen. Med ökad kunskap och förståelse för hästens naturliga beteende tror jag att det kan vara det. Med kunskap och förståelse ökar också självförtroendet och lugnet hos ryttaren och hon kan hantera hästens rädsla och gradvis förändra beteendet.

 

 

Christensen, J. W., Rundgren, M., Olsson, K. (2006). Training methods for horses: habituation to a frightening stimulus. Equine Veterinary Journal 38 (5) 439-443.

 

Christensen, J. W., Malmkvist, J., Nielsen, B. L., Keeling, L. J. (2008a). Effects of a calm companion on fear reactions in naïve test horses. Equine Veterinary Journal 40 (1) 46-50.

 

Christensen, J. W., Zharkikh, T., Ladewig, J. (2008b). Do horses generalise between objects during habituation? Applied Animal Behaviour Science 114 509-520.

 

Górecka, A., Bakuniak, M., Chruszczewski, M. H., Jezierski, T. A. (2007). A note on the habituation to novelty in horses: handler effect. Animal Science Papers and Reports 25 (3) 143-152.

 

Heird, J. C., Lennon, A. M.., Bell, R. W. (1981). Effects of early experience on the learning ability of yearling horses. Journal of Animal Science 53:1204-1209.

 

McGreevy, P. D. (2007). The advent of equitation science. The Veterinary Journal 174 (2007) 492-500.