Skador från bettet hos hästen

 

 

Jag var på kurs med min häst i helgen och under teorin pratade min tränare om hur vanligt det är med bettskador i hästens mun på grund av att ryttaren använder en ridteknik som gör hästen illa. Min tränare pratade om hur hästens tunga kommer i kläm av bettet och att det till och med är vanligt med mini-frakturer i underkäken på hästar från bettet.

Jag minns själv hur min connemaraponny hade sår i mungiporna till och från under de tre år vi ägde honom och att jag hade konstant ont i armarna när jag red honom. Ändå var det ingen som påpekade att det kanske var min ridteknik det var fel på. Det viktigaste som ponnyryttare var att hästen krökte på nacken, då detta var som ett bevis på att man kunde rida. Under de senaste 7 åren har jag lärt mig ett annat sätt att rida och vet att min ponny fick lida alldeles i onödan.

 

Enligt en studie av Tell et al (2008) är det mycket vanligt med skador i munnen av olika slag hos den ridna hästen. Flertalet av hästarna som undersöktes i studien hade skador på läppar, tunga och i slemhinnan på insidan av munnen. Dessa hästar var regelbundet tandraspade av veterinär för att korrigera de tandåsar som kan bildas p.g.a. snedslitning av tänderna, eftersom snedslitning också kan orsaka skador i hästens mun. I studien undersökte man bland annat en grupp hästar som inte varit ridna på 5 veckor och sedan samma grupp efter att de blivit ridna med bett i 7 veckor och kunde se en avsevärd ökning av sår och skador i munnen hos dessa hästar. Vidare menar Tell et al (2008) att de flesta hästar med sår på insidan av kinden inte alltid visar uppenbara tecken på smärta. I en annan studie av Tell (2004) hade så mycket som 93% av 67 hästar förändringar i munslemhinnan och 86% av 67 hästar hade sår.

 

Att ryttare har problem att kontrollera sin häst eller få den att ”kröka” tillfredställande på nacken med tränsbett är vanligt och en uppsjö av olika typer av betsel och hjälpmedel finns att köpa i ridsportaffären. Dessa skarpare bett och hjälpmedel är mer eller mindre till för att tvinga hästen till en viss position med huvudet och hals och för att orsaka smärta. I sin översiktartikel menar McGreevy (2007) att det är vanligt att frustrerade tränare tar till skarpare bett då de inte uppnår de resultat de önskar. 

 

Att använda ett bett är det vanligaste sättet vi kontrollerar hästar vid ridning. Men som Cook (1999) påpekar är hästens mun är en mycket känslig kroppshåla där bettet kan ställa till med mycket smärta och skada. Cook (1999) beskriver att är det så vanligt att hästen inte accepterar bettet att det finns namn för alla de onormala beteenden hästen utför med bettet i sin mun. Hästar lägger tungan över bettet, lägger tungan utanför munnen, biter i bettet, biter fast i bettet, hänger på bettet, zig-zaggar käkarna, öppnar munnen, slår med huvudet, skakar på huvudet, rycker tag i bettet, skummar överdrivet ur munnen o.s.v.

 

Hur kan man då undvika att hästen utsätts för smärta och skada då vi ämnar kontrollera den?

Cook (2003) förespråkar att vi istället ska rida hästar bettlöst, alltså med alternativa huvudlag som saknar bett för att kontrollera hästen. Jag anser att det är ett bra alternativ men att skador och smärta i munnen skulle till stor del kunna undvikas om ryttaren fick en grundlig utbildning i inlärningsteori och i hur hon ska använda handen vid ridning. Enligt Bennett (2001) beror bettskador ofta på att ryttaren använder sin hand på ett felaktigt sätt eller använder tyglarna för att stabilisera sig i sadeln. Även en för hårt åtdragen nosgrimma kan enligt Tell (2004) orsaka skador då tänderna trycks mot slemhinnan under nosgrimman. Detta problem kan lätt åtgärdas genom att spänna nosgrimman löst eller ta bort den helt. Nosgrimman är till för att stabilisera huvudlaget på hästens huvud, inte för att snöra ihop hästens mun.

 

Som Bennett (2001) skriver är bettet till för kommunikation med hästen och den måste få lära sig vad ryttaren vill att den att göra. Hästen behöver utbildas i vad bettets signaler betyder och ryttaren måste vara konsekvent med att dessa signaler alltid betyder samma sak. Ryttaren måste också bli väl medveten om vilka signaler hon ger till hästen.

 

McGreevy (2007) framhåller att vi främst använder oss av negativ förstärkning för att få hästen att göra det vi vill. Hästen lär sig att trycket från bettet betyder stanna då trycket försvinner av att den stannar (McGreevy, 2007). Den lär sig alltså inte av våra signaler, utan av eftergiften vi ger då den gör rätt. Genom att alltid ge så små signaler till hästen som möjligt och ge omedelbar eftergift vid antydan på rätt svar från hästen kan vi reducera våra signaler till ett minimum. Till slut har vi en häst som är fjäderlätt i handen. Dessutom ska ryttaren aldrig agera bakåt med handen. Om ryttaren för handen bakåt kläms hästens tunga under bettet och det skapar smärta. Istället bör man agera uppåt med handen för att minska farten, stanna eller få hästen att böja halsen åt sidan. När man agerar uppåt med handen läggs trycket från bettet i mungipan och det enda hästen behöver göra är att höja huvudet eller öppna munnen för att slippa ifrån trycket. När hästen höjer huvudet medför det att dess vikt flyttas lite bakåt och detta i sin tur gör att den minska farten eller stannar. 

 

Som nämnts tidigare beror många av problemen hästen har med bettet på att hästen helt enkelt inte vet vad den ska göra med bettet och hur den ska förhålla sig till bettet. Hästen måste kunna dra tydliga associationer mellan sitt beteende och eftergiften från bettet för att lära sig vad ryttaren vill. Många ryttaren är ostadiga i handen och hänger i tyglarna därför att deras sits till häst är för dålig.

Hall et al (2008) skriver i sin artikel att långvarig användning av motsägande signaler, skarpa bett som gör illa hästen och att tvinga hästen till olika positioner med huvudet i många fall leder till inlärd hjälplöshet hos hästen.

 

Vi har tagit oss an hästen som vårt husdjur och det är vår skyldighet att ta hand om den på bästa möjliga sätt. Om något inte står rätt till är det vår skyldighet att ställa saker och ting till rätta. Enligt de fem friheterna ska hästen vara fri från smärta, skada och sjukdom genom förhindrande av detta eller snabb diagnos och behandling. Jag anser att det är varje ryttares skyldighet att lära sig så mycket som möjligt om hästen, ifrågasätta det som lärs ut och själv sätta sig in i hästens situation för att förstå bättre. På ridskolor och träningscenter bör ryttare först och främst få lära sig om hästens beteende, inlärning hos hästen, få jobba med att utveckla en balanserad och oberoende sits till häst och tränas i att ge mjuka, men effektiva signaler till hästen via bettet. Kunskap och förståelse är det allra viktigaste då det är där kunskapen tar slut som våldet tar vid.  

 

 

 

Bennett, D. G. (2001). Bits and bitting: form and function. Proceedings of the annual convention of the AAEP 2001. Vol 47

 

Cook, R. W. (1999). Pathophysiology of bit control in the horse. Journal of Equine Veterinary Science. 19 (3) 196-204

 

Cook, R. W. (2003). Bit-induced pain: a cause of fear, flight, fight and facial neuralgia in the horse. Pferdeheilkunde 19 (2003) 1 (jan/feb)

 

Hall, C., Goodwin, D., Heleski, C., Randle, H., Waran, N. (2008). Is there evidence of learned helplessness in horses? Journal of Applied Animal Welfare Science, 11:3, 249-266

 

McGreevy, P. D. (2007). The advent of equitation science. The Veterinary Journal 174 (2007) 492-500

 

Tell, A. (2004). Munhålestatus hos den arbetande hästen. Examensarbete 2004:29, Veterinärprogrammet, Veterinärmedicinska fakulteten SLU Uppsala. ISSN 1650-7045

 

Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T., Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden. The Veterinary Journal 2008. In press.