Träning genom elstötar

 

En del människor väljer att träna sina hästar till att springa fortare genom att använda sig av hårda metoder som elstötar. Tyvärr är det faktiskt också möjligt att uppnå resultat då man tränar hästen med hjälp av el.   

 

Om man ser till hästens beteendeekologi har de utvecklats till att fly ifrån stimuli de uppfattar som obehagliga och farliga. Hästen är ett bytesdjur och flykten är dess främsta försvar (McGreevy, 2004). Det finns alltså ett starkt överlevnadsvärde ur hästens perspektiv i att röra sig bort ifrån ett obehag som till exempel en el-stöt eller ett slag. Att fly, springa, ifrån någonting farligt gynnar hästen just i det ögonblicket och är mest fördelaktigt. Under evolutionen har flykten haft ett adaptivt värde och etablerats genom naturligt urval (Slater & Halliday, 1994). Precis som även ett obehagligt stimuli som slag med spöet kan utlösa flyktbeteendet hos hästen (McGreevy & McLean, 2009), den springer då för att försöka undkomma det obehagliga. Genom att utnyttja ett aversivt stimuli som en el-stöt höjer man alltså hästens motivation till att springa.

 

Troligen sker inlärningen av elen genom klassisk betingning. I klassisk betingning placerar man det stimuli man vill att djuret ska svara på, som piskan eller rösten, före det stimuli som de redan reagerar på, el-stöten (McGreevy, 2004). Genom upprepning associerar hästen dessa två och endast piskan eller rösten blir nödvändig för att få samma reaktion (McGreevy, 2004). Att springa fortare, fly, blir alltså en inlärd respons på piskan eller rösten och detta gör det möjligt att träna hästar med hjälp av el.   

 

Att använda sig av el i hästträning klassas dock som en positiv bestraffning enligt inlärningsteori, eller eventuellt negativ förstärkning beroende på hur elen appliceras (McCall, 1990). Användandet av bestraffning i träning kan leda till allvarliga konsekvenser både mentalt och fysiskt för djuret (McGreevy & McLean, 2009). Det finns en stor risk att hästen reagerar mycket starkt och skadar sig själv eller tränaren. Det är även lätt att misslyckas med inlärningen på grund av dålig timing eller applikation, vilket resulterar i att hästen lär sig något helt annat, som att kasta sig, spänna sig eller springa av banan (McGreevy & McLean, 2009). En annan fara är att hästen blir aggressiv eller apatisk då den upplever detta mycket aversiva stimuli och inte har möjlighet att komma undan det (Hall, 2008). Det är därför troligt att el inte fungerar på alla hästar.

 

Man kan använda sig av plötsliga ljud som skrämmer hästen för att få den att ta i med sina sista krafter och springa fortare trots att den är trött. Detta kan hästen dock habitueras till efter några gånger då ljudet skrämmer, men inte skadar. Man kan säga att elen kan ha en liknande effekt, men att det ger en bestående flyktrespons då det kopplas till piskan och även involverar fysiskt obehag.

 

Mentalt ger träning med el troligen en mycket negativ påverkan på hästen, då hästen med stor sannolikhet upplever rädsla, smärta och stress. Detta på grund av att, dels är själva flykten, enligt Sapolsky (2004), oerhört stressande och träningen blir därför till någonting som skapar oro och skräck, istället för att vara en berikning i dess vardag. Dels att hästarna inte heller kan förutse och kontrollera stötarna, vilket gör den kognitiva upplevelsen ännu värre (Algers & Hultgren, 1990).

 

Enligt Mendl och Paul (2004) pågår forskning på kognition hos djur där man försöker ta reda på huruvida djur kan ha en positiv eller negativ inställning till livet. De tänker sig att ett djur som utsätts för många negativa händelser får en kognitiv bias och börjar förväntar sig fler negativa händelser. Jag anser att just användandet av el i träningen kan leda till att hästen får en negativ syn på livet. Vi vet till exempel att hästar sällan går emot el-staketet mer än en gång för att det är så pass obehagligt.

 

Man har även sett i Schilder och Borg (2003) att hundar som tränas med el-halsband visar mer rädsla och stress jämfört med hundar som tränas med andra hårda metoder. Personligen tror jag också att el är en betydligt hemskare upplevelse för hästen än slag, då el är något den troligen inte riktigt kan förstå sig på rent kognitivt. Även slag är brutalt men placeras utanpå hästen. Elen går in i kroppen.    

 

Eftersom man kopplar el-stöten till piskan eller rösten genom klassisk betingning får man effekt av träningen med el även då man inte använder den. Genom att de har lagt till el-stötat strax efter piskan upprepade gånger, kommer hästen att koppla dem samman (McGreevy, 2007) och reagera på piskan som den gjorde på elen. Efter ett tag behövs enbart piskan för att uppnå samma resultat som elen gav. Utifrån hästens beteendeekologi är det klokt för överlevnaden att generalisera och ta med sig erfarenheten av farliga stimuli även i nya situationer (McGreevy, 2004). Rovdjur och faror kan dyka upp i alla miljöer. Hästens kognitiva förmåga gör det möjligt att en stressande händelse, som en el-stöt, sätter sig väl i minnet och enligt Sapolsky (2004) tar det lång tid innan en sådan händelse glöms bort. Effekten av denna träning kan därför sitta i länge och kan även, genom inlärning, bli kopplad till tränaren.

 

Det finns även de som använder el för att straffa bort ett oönskat beteende hos hästen. Bestraffning av ett beteende får detta att försvinna eller minska i omfattning om bestraffningen utförs rätt (McCall, 1990). Denna utplåning av beteende kan vara bestående. 

 

Enligt Rubin et al. (1980) är hästar mer benägna att springa framåt än att backa undan ifrån någonting obehagligt för att undvika det. I denna studie hade man testat just inlärning med hjälp av el-stötar som negativ förstärkning och kommit fram till att det var lättare att lära en häst att gå framåt och hoppa ett hinder än att backa då de använde el (Rubin et al., 1980). Detta beror troligen på hästens motivation att fly från det som är obehagligt (McGreevy, 2004).

 

Jag är övertygad om att man kan nå större framgångar i sin träning av hästen med mjuka, hästvänliga träningsmetoder. Hästen är ett djur som under evolutionen utvecklats till att springa fort (McGreevy, 2004). Den är byggd för att springa och behovet av rörelse är ett av hästens grundläggande behov. Jag anser att genom att införa positiv förstärkning i träningen kan vi bättre motivera hästen och få den att använda sin snabbhet för vår skull. 

 

I en studie av Innes och McBride (2008) visade det sig att hästar som tränas med positiv förstärkning är mer intresserade av träningen och mer benägna att t.ex. närma sig skrämmande föremål. Vidare visade Hiby et al. (2004) att hundar som tränas med positiv förstärkning är mer lydiga och uppvisar färre problem beteenden jämfört med hundar som tränas med bestraffning. Heleski et al. (2008) utförde en pilotstudie där de fann att hästar som fick både positiv och negativ förstärkning var mer lätthanterliga än de som bara fick negativ förstärkning då de tränades att gå över ett skrämmande föremål. Min åsikt är att om man inte har möjlighet att motivera hästen med godis under träning kan man genom klassisk betingning göra rösten eller att man kliar hästen till en positiv förstärkare som motiverar hästen.   

 

Genom att använda oss av vår egen intelligens i träningen tror jag att man kan bygga upp hästens självförtroende, eller kognitiva övertygelse, att den är stark, snabb och uthållig. Det menar jag man kan göra genom att inte pressa hästen till max, utan träna till den gränsen att den hela tiden har energi kvar. Hästen är även ett flockdjur (McGreevy, 2004) och det tycker jag man bör använda sig av i träningen genom att träna tillsammans med andra hästar, väcka hästens lust att springa och även låta hästen vinna för att stärka den mentalt. Det handlar om att göra träningen intressant och motivera hästen till att vilja springa.

 

Framförallt handlar djurträning om att förstå sig på inlärningsteori och hur den ska

appliceras i verkligheten (McGreevy & McLean, 2007). Bestraffning i samband med djurträning kan som sagt leda till grava följder (McGreevy & McLean, 2009) och är något man bör hålla sig ifrån. Man kan få snabba resultat genom bestraffning och smärta, men man får en individ som gör det den ska på grund av rädsla, smärta och obehag.

 

Rädsla och flykt kan mycket väl vara situations- och platsbunden men kan även generaliseras till allt möjligt (McGreevy, 2004). Ett djur kan även vara otroligt stressad inombords utan att det syns utåt (Hall et al., 2008). Om ett djur vid ett flertal tillfällen utsätts för någonting obehagligt och är motiverade att fly, men inte har möjligheten finns det risk att de drabbas av inlärd hjälplöshet (Hall et al., 2008). Det innebär att djuret har gett upp och inte längre försöker hantera sin situation. Dessa djur upplevs ofta som mycket lugna (Hall et al., 2008).

 

 

Referenser

 

Algers, B. & Hultgren, J. 1990. Stress – ett begrepp med många sidor. Svensk Veterinärtidning. 10, 403-406.

 

Haag, E. L., Rudman, R. & Houpt, K. A. 1980. Avoidance, maze learning and social dominance in ponies. Journal of Animal Science. 50, 329-335.

 

Hall, C., Goodwin, D., Heleski, C., Randle, H. & Waran, N. 2008. Is there evidence of learned helplessness in horses? Journal of Applied Animal Welfare Science. 11, 249-266.

 

Heleski, C., Bauson, L. & Bello, N. 2008. Evaluating the addition of positive reinforcement for learning a frightening task: A pilot study with horses. Journal of Applied Animal Welfare Science. 11: 3, 213 — 222

 

Innes, L. & McBride, S. 2008. Negative versus positive reinforcement; An evalutation of training strategies for rehabilitated horses. Applied Animal Behaviour Science. 112, 357-368.

 

McCall, C. A. 1990. A review of learning behaviour in horses and its application in horse training. Journal of Animal Science. 68, 75-81.

 

McGreevy, P. D. 2004. Equine behaviour, a guide for veterinarians and equine scientists. Sid 1, 93, 104. Edinburgh, Saunders.

 

McGreevy, P. D. 2007. The advent of equitation science. The Veterinary Journal. 174, 492-500.

 

McGreevy, P. D. & McLean, A. N. 2007. Roles of learning theory and ethology in equitation. Journal of Veterinary Behaviour. 2, 108-118.

 

McGreevy, P. D. & McLean, A. N., 2009. Punishment in horse-training and the concept of ethical equitation. Journal of Veterinary Behavior. 4, 193-197.

 

Mendl, M. & Paul, E. S. 2004. Consciousness, emotion and animal welfare: insights from cognitive science. Animal Welfare. 13, 17-25.

 

Rubin, L., Oppegard, C. & Hintz, H. F. 1980. The effects of varying temporal distribution of conditioning trials on equine learning behaviour. Journal of Animal Science. 50, 1184-1187.

 

Sapolsky, R. M. 2004. Why zebras don’t get ulcers; The acclaimed guide to stress, stress-related diseases, and coping. Sid 4, 210-211. New York, Owl Books.

 

Schilder, M. B. H. & van der Borg, J. A. M. 2004. Training dogs with help of the shock collar: short and long term behavioural effects. Applied Animal Behaviour Science. 85, 319-334.

 

Slater, P. J. B. & Halliday, T. R. 1994. Behaviour and evolution. Sid 106. Cambridge University press.